När jag började vårterminen i 8an anmälde jag mig till ett skidläger över sportlovet. Jag hade varit på samma läger året innan, men vännerna jag åkte med då hade bestämt sig för att stanna hemma, så jag visste ingen som skulle med. Redan på bussen upp började jag prata med två tjejer. Hanna och Rebecca. De tog mig till sig och efter en vecka, fullt av allt vad läger har att erbjuda, kändes det som vi hade känt varandra för alltid. Vi upptäckte till allas förtjusning att vi gick på samma skola och blev en självklar trio. Vi var tillsammans hela tiden och åkte på äventyr in till stan och kom hem mitt i nätterna, genomfrusna om låren efter kalla mopedturer.
Jag och Hanna kom varandra närmare och när jag började på gymnasiet och vi hamnade på olika skolor sköt telefonräkningarna i höjden. Våra föräldrar kunde inte förstå hur vi kunde ha så mycket att prata om, och vi kunde inte förstå hur de inte kunde förstå hur mycket vi hade att prata om. Eftersom jag gillar statistik skrev jag varje kväll upp hur många timmar vi hade pratat i telefon. Det var sällan mindre än 1 h, men det hände att vi pratade upp mot 4 h.
Vi har varit med om det mesta och det fanns en tid då andra tyckte vi var en dålig kombination då vi ofta råkade ut för de mest oväntade situationerna tillsammans. Vi har tillexempel fastnat på en klippa i Österrike och trott att livet var slut, gjort ett dansframträdande iklädda underställ till can’t touch this och tappat bort våran buss i garaget på Tysklandsfärjan, och till våran förtvivlan upptäckt att den åkt utan oss.
I år har vi känt varandra i tio år. Hon är bra och man kan säga att hon känner mig väl.
