Jag har just lagt Bodil för sista gången som tvååring. Imorn vaknar hon som 3. Det är stort. Paketen är inslagna och frukostbrickan dukad. Båda två var spända och hade svårt att somna. Den sista tiden har gått supersnabbt och väldigt långsamt på samma gång. Idag cyklade jag in till stan en sväng. Lämnade tillbaka två plagg, drack kaffe i solen och kom hem med mer energi än på länge. Oerhört skönt efter några veckor utan. När barnen kom hem åt vi glass i trädgården och jag visade hur man gör spiraler av maskrosstjälkar och vatten. Bodil önskade sig julmat till födelsedagsmiddag och efter kvällsmaten plockade jag in en tulpanbukett från rabatten. Kan inte fatta att vi har detta utanför fönstret? Och det pirrar i mig när jag tänker på att det nu finns en tulpantradition för hennes födelsedag. Som ett litet märke att mäta året efter
Men mest av allt har jag ägnat dagen åt nostalgi. Det blir så tydligt när någon fyller år och jag kan inte låta bli att tänka tillbaka på hur allt va och gick till. Kanske extra mycket på förlossningen nu när jag mentalt gör mig redo för en till. Britas förlossning var en traumatisk upplevelse. Allt gick bra på pappret men min personliga upplevelse var fruktansvärd och jag var skakad i grunden. Istället blev det helt tvärt om med Bodil. Över på bara någon timme från första känning till bäbis på bröstet och Mattias hann knappt parkera bilen på BB. I flera dagar tänkte jag att vi måste ha missat något? Får det vara så här bra? Och allt det där man så provocerande hört om. Att känna urkraften i sig och sedan vilja ta en dusch tjugo minuter senare. Vilket var det sista jag var beredd på efter den sköra lilla människa jag varit 18 månader tidigare med Brita. Plötsligt fanns hon bara. Bodil Hedda Lin. Så självklar
Och imorn vaknar hon som 3 ♡
90
fint <3