För tre år sedan vid den här tiden var Mattias och jag ute och reste runt jorden. Vi började med en månad på Nya Zeeland och passerade oändligt antal kullar och träd
Vi provade småvägar som ringlade sig fram bland berg och dalar där det var helt öde
Och en dag gick vi upp på en vulkan och kunde se hur långt som helst. Vardagen då
När jag och Mattias var på Nya Zeeland under våran resa så tog vi oss en dagstur upp för att titta på vulkanen Tongariro. Den hade varit inaktiv i över 100 år, så jag kände mig ganska lugn
Till en början var det varmt och skönt och kändes som en ganska vanlig promenad
Men ju högre upp vi kom desto mer kläder fick vi ta på oss och desto mer förvandlades landskapet till en sagovärld
Marken rök och vattnet var verkligen turkost. Det kändes som vi stod där och tyckte att någon överarbetat vyn i photoshop, men så var det ju inte. Overkligt
På vägen upp var vi nästan själva på leden så där gick vi pratade om drömmar och vad vi skulle äta till middag, som om detta var vardag
Och tillslut kom vi fram. Det var vackert och jag var glad att den sov. Men så igår ringde Mattias från jobbet och berättade att han sett på expressen att den har vaknat! Den har skickat aska över 4 km upp i luften. Obehagligt, läskigt och lite fascinerande. Naturen alltså.
Hittade en liten anteckning från när jag var ute och reste. Det är över ett år sedan vi kom hem nu och det är så fint att väcka små minnen då och då som man har glömt av. Som hur ens världsuppfattning skulle kunna sett ut om jag växt upp på Hawaii. Så här skrev jag 24 april 2011:
”När vi var med barnen på simskola senast lärde vi dem svenska meningar. När vi kom tillbaka och lämnade av dem kom en annan liten tjej fram som inte hade varit med och simmat, och slängde sig runt min hals och frågade: hur säger man fin på din ö? Det var fint”
(jag har skrivit lite mer om resan här och under kategorin jorden runt)
I dessa dagar för ett år sedan lämnade jag och Mattias Nya Zeeland och flög till Hawaii och bosatte oss här. Det är skönt att man kan fota allt man ser när man är ute och reser för när man är väl är där är det ens vardag. Att gatorna slutade med berg, det vet jag inte ens om jag tänkte på.
Sen hade vi palmer längst vägarna, regnbågar till frukost, lunch och middag och 5m vågor vid stranden. Fint att det fick vara en del av min vardag
Idag fyller Mattias år! Hurra Hurra
Förra året firade vi hans födelsedag på Nya Zeeland och då fick han ett fallskärmshopp (Som vi hoppade när vi kom till Hawaii) Och jag ordnade i bästa smyg en tårta av Jello, som vi åt och fick påminna oss om att det är tanken som räknas. Det är svårt att förstå att det redan är ett år sedan. Mattias du är fin&bra!
Hurra
När vi var på Hawaii bodde vi i kollektiv. I min lägenhet bodde vi 9 tjejer (och delade på en toalett). Vi hade var sin säng och två lådor till förvaring, och så mycket mer behövde vi inte. Men för att få lite extra hemmakänsla i mitt hörn vek jag massa tranor och hängde upp ovanför sängen, så varje morgon när jag vaknade var detta det första jag såg. En bra start på dagen.
Vill du vika egna kan du se hur man göra här
I lördags var jag och Mattias och sa hejdå till Christian som ska åka till Kenya i 2 månader. Han fick ett litet djur som hejdåpresent
Djuren köpte jag på en nattmarknad i Hong Kong
Man fick en alligator, örn, känguru, struts, gorilla, elefant, giraff, pingvin och lejon för 25 kronor. Och om det är någon som ska dit så skickar jag med en beställning på två paket till.. (Christian fick såklart elefanten)
Jag har en portfölj som är brun. Från början hade den ingen rem och det gjorde att jag inte använde den så mycket. Det var krångligt när jag inte kunde ha den på axeln.
Så när vi åkte runt där på Nya Zeeland en dag, så fick vi se en skylt: Garage Sale. Trevligt sa vi och letade oss in bland husen till damen som bjöd in. Vi kollade runt lite och jag hittade bland annat den här kartboken, som senare blev ett slags födelsedagskort till Mattias. Men så plötsligt såg jag remmen. Av allt hon sålde hängde där en ensam väskrem. Jag tyckte att den var i exakt rätt färg, men visste inte om jag verkligen tyckte det eller om jag bara ville det väldigt mycket. 4 månader efter fick jag prova och visst var det så, vilket himla flyt. Tack andra sidan jorden. 
Vid den här tiden för ett år sedan var det inte många dagar kvar tills vi skulle ge oss ut på våran resa. På Nya Zeeland hyrde vi en campervan och försökte se så mycket vi bara kunde. Just den här morgonen hade vi stigit upp extra tidigt för att hinna med färjan till sydön.
Vi spenderade mycket tid i bilen, åkandes. Men det var trevligt och vi kände oss hemma. Vi pratade, lekte frågesport, sjöng, njöt av utsikten, dansade, vilade, läste kartan, tittade på sevärdheter, fikade, fotade, körde fel och tog oss fram längst vägarna. Vi avverkade alla dagens humör i olika faser och märkte ganska snabbt att det var viktigt att ha något ätbart lättillgängligt, för bådas trevnad, vilket resulterade i sjukt mycket tacochips. Dagens topp var mellan 4-5. Kom vi på oss själva med att sjunga så högt vi bara kunde, att vi plötsligt hejade på alla vi mötte eller att något var så kul så vi vek oss. Ja, då var sannolikheten stor att klockan var efter 4 och innan 5. Det låg liksom i oss.
