Det har varit några omtumlande senaste dagar. I början av sommaren fick jag och Mattias veta att vi var gravida. Vi var superglada och pirriga men bestämde oss för att hålla det för oss själva fram till vecka 12 för att vara på den säkra sidan. Efter ytterligare några veckor visste alla runt oss och jag skulle precis berätta för er.
Magen började synas och jag beställde en klänning till bröllopsfesten med marginal eftersom jag inte hade någon uppfattning om hur stor jag skulle vara. I början när man är gravid är allt väldigt overkligt och diffust men allt eftersom veckorna gick började jag förstå att det faktiskt var sant och kände mig trygg och lugn. Jag fantiserade om barnrum, gjorde upp planer för jobb och tänkte på oss som föräldrar.
Dagen efter festen vaknade jag upp med en lätt blödning. Vi ringde barnmorskan för att höra vad vi skulle göra och fick en tid till en läkare som vi gick till i fredags. Jag var lite orolig innan besöket men efter inledande gynundersökning där det konstaterats att blodet inte kom från livmodern och att livmodern växt som den skulle blev jag lugnare. Då skulle vi lyssna på hjärtat. Vårt inbokade ultraljud låg 5 dagar fram i tiden och när vi skulle lyssnat på hjärtat hos barnmorskan några veckor tidigare var det lite för tidigt, så det fanns ingen garanti för att vi skulle höra hjärtat även om allt var som det skulle. Så det här var första gången vi skulle få lyssna på riktigt. Läkaren hade varnat redan innan att det inte var helt säkert att hon skulle kunna hitta hjärtslagen själv utan att hon kanske behövde kalla på en barnmorska som var mer van, så när inga slag hördes förstod vi inte alvaret. När inte heller barnmorskan hittade ljud blev det väldigt tryckt stämning och vi fick fick en remiss till Kvinnoklinikens akutmottagning för ultraljud med en gång. När jag frågade ifall det fortfarande fanns en chans sa hon att vi inte skulle hoppas för mycket.
Vi cyklade direkt till kvinnokliniken, förvirrade med tusen tankar som snurrade. Vi satt i väntrummet i många timmar och folk runt oss hade med sig böcker och kaffe. När vi blev inkallade till ultraljudet var jag helt matt och rädd. Jag ville inte se den 20 cemtimeters lilla kroppen utan hjärtslag ligga där men när bilden kom upp på skärmen var det bara grumligt och grått. Istället för en siluett syntes ingenting. Efter ytterligare ett ultraljud hos en specialist konstaterades att det inte syns något foster och att jag skulle läggas in för operation med en gång.
Jag sövdes ner under operationen och kände ingenting. När jag vaknade får vi förklarat för oss att fostret antagligen dött tidigt men att kroppen ändå fortsatt med graviditeten. Det som då växt fram kallas mola. Och det går inte att förklara hur tom och lurad man känner sig. Varje vecka jag läst på om vilka egenskaper som utvecklas och hur stor den har blivit har det inte funnits något där. Ändå gör det mig lika ledsen. Dessutom får vi veta att Molan påverkar kroppen under en längre tid och för att de ska kunna kontrollera så att allt återgår till det normala får vi inte försöka bli gravida under det närmaste året. Jag kommer lämna blodprov en gång i veckan som med tiden kan trappas ner till en gång i månaden.
Jag vet inte riktigt vad jag känner än. Varje dag känns olika och det är fortfarande så nära. I början var jag väldigt lugn och fokuserad. Inställd på att det är såhär det är. Nu är jag mest ledsen. Så att det värker i mig. Inte arg eller avundsjuk, bara väldigt ledsen. Mattias har ringt till våra föräldrar och jag orkar inte prata med någon. Sen jag kom hem från sjukhuset har vi mest varit själva. Vi pratar med varandra, gråter och försöker tänka på annat. Därimellan jobbar jag så mycket det går och tar en sak i taget.
Så nu har jag slutat googla på barnvagnar, äta järntabletter och tagit bort markeringarna för den påbörjade gif:en. Allt gick väldigt fort och jag vet inte riktigt om vi har förstått det än. Och det svåraste är nog att förstå att vi kom till vecka 19 men ändå ingenstans.
