Jag brukar tycka att allt positivt jag hör har en fin klang. Det kan handla om vad som helst. “Pannkakorna var ovanligt goda idag” “Siri, det sitter snöflingor på din lugg och de är ovanligt detaljerade” eller “jag tycker det är så besvärligt jobbigt att vi inte kan ses på måndag”. Sådant brukar jag skriva ner i min citatbok.
Igår hörde jag dock något som fick mig att gå hem och gråta under tusen täcken. Jag fick ett samtal från en svag morfar som ligger på sjukhus. Hade inte mycket chans att säga något tillbaka, men jag hörde honom viska: “Siri, jag ville bara säga om något händer, oavsett vad, att du måste säga till mormor att jag aldrig varit så förälskad i någon. Hon vägrar lyssna på mig och tror att jag är så innerligt deprimerad. Jag är inte deprimerad. Jag skulle aldrig kunnat vara lyckligare. Absolut skulle jag velat se dig växa upp och se ditt hår växa och möta dina barn och din klokhet, men jag har redan sett så mycket. Jag har sett världen, din mormor och hela min familj skratta. Jag är inte deprimerad Siri, det är bara ni som ställer en så j-vla många deprimerande frågor.”
Det är både så fint och sorgligt att ögonen rinner över med en gång
0
<3
Så fint! Hoppas att mormor lyssnar bättre på dig så att hon får veta det ordentligt.
Fin blogg du har, tack för besök hos mig!