År: 2011

Precis

Nu är klockan elva minuter över elva den elfte november tvåtusenelva. Alltså 11/11/11 11:11. Vilken grej

Reklam reklam reklam

ZTLbJM on Make A Gif, Animated GifsNär man är sängliggandes hinner man se alldeles för mycket på tv. Och då också ganska mycket reklam. Men jag gillar reklam. Det är kul att se när något är genomtänkt. Försöka förstå hur de menar eller vilka reklamen riktar sig mot. Men vissa reklamer står jag inte ut med över huvud taget! Just nu känner jag så här:

Jag älskar:
Polia
Ikea
Bredbandsbolaget
Ica
If
Preem
Specsavers

Jag hatar (!) :
Ipren
Postkodlotteriet
Mekonomen
Microsoft
Betsafe
Beracca boost

Hatkärlek:
Halebop

Dr Alban

Igår kväll tittade jag på när Carina Berg flyttade in hos Dr Alban. Jag visste inte så mycket om honom som person innan men jag måste säga att tog mig med storm. Vilken skön människa. Och sen blir man ju glad av 90talet. Kolla på programmet här. Eller bli lite nostalgipeppad av detta (Och glöm inte att tänka in tandläkaren/småbarnspappan/städnörden i videon)

Paris i min hand och himlen i hans ögon

Jag hittade mitt armband från Paris som varit borta sedan jag flyttade in i min lägenhet. Jag köpte det när jag var på bilsemester där när jag var 12 år. Små mynt med olika byggnader från Paris på. Och sen hans ögon som speglar himlen. Så fina! 

En annan värld, en annan tid

Så känns det nästan när man ser de här bilderna. Efter några nätter i Hong Kong flög vi vidare till Nya Zeeland. Där hyrde vi en campervan och började våran resa på riktigt. Eftersom vi var i fel dygnsrytm från Hong Kong var det hopplöst att sova på planet och när vi kom fram var vi så trötta att vi inte visste var vi skulle ta vägen. Sen skulle vi köra på fel sida av vägen för första gången, så lite oroliga var vi. Det slutade med att vi fick ta en powernap på en parkering efter en, minst sagt, svettig första färd genom Auckland. Sen fortsatte vi att åka norr ut till Paihia där det fortfarande var sommarvarmt och på vägen dit njöt vi av utsikten.

Hello!

Den här lilla silversticket skaffade jag mig i helgen. Men än har jag inte fått inviga det, för jag har gått och blivit sjuk. Andra gången på samma höst. Fy sjutton vad långtråkigt. Men eftersom jag inte hann åka hem till stan har jag blivit väl omhändertagen, vilket inte är dumt. När mamma kom hem från jobbet hade hon en liten uppmuntran med sig i form av senaste numret av family living där Clara visar upp mer av sitt hem, så man kan väl säga att jag har det bra i obraheten

Yoko Ogawa

”Ogawas berättare är en ung, ensamstående mamma som arbetar som hushållerska. En dag får hon jobb hos en gammal matematikprofessor, ”doktorn”, som varje dag vaknar upp och tror att det är 1975. Hans kostym är full av minneslappar, på den viktigaste står det: Mitt minne varar bara i åttio minuter.”

Jag hörde om denna boken i februari innan vi åkte ut och reste, men hann inte köpa den så jag fick med den på vägen. Men nu har jag börjat läsa. Jag hoppas verkligen den är lika mysig som det verkar. Den är översatt från japanska och ibland skrivs det om vuxna skostorlekar i 24 och antal tecken i namnet, som en liten glimt av olikheter