Det är över 5 år sedan jag tog studenten men ibland känns det som om det var precis nyss. Att tänka på studenten gör mig så glad, samtidigt som jag kommer ihåg att det allt var lite sorgligt, lämna klassen och skolan. Gymnasiet var ändå himla fint.
Vi hade studentavslutningen ganska tätt efter balen och min förmåga att gå in fullt för en sak i taget gjorde att studenten kom i andrahand. Så när jag väl stod där hade jag knappt hunnit tänka på vad jag skulle ha på mig eller hur jag skulle göra mig fin. Men jag var lika glad ändå. När alla korten var framkallade från studenten bestämde jag därför att ta ett nytt kort för att använda som tackkort. Så det var bara att ta fram klänningen och mössan och börja fota. Vilket i sig var väldigt trevligt, som att uppleva känslan lite till. Jag hade ingen självutlösare till kameran och inte något stativ så det fick bli på en armlängds avstånd.
Jag gjorde i ordning en av bilderna som jag skickade iväg till framkallningen, snabbt&klartt. Utan att läsa igenom det en sista gång. Och det var som att fingrarna kände att de hade stavat fel, där i all hast, och att jag tänkt att jag skulle ta det senare. För när jag hade ätit och flera gånger slagit ifrån mig tanken över hur jobbigt det skulle va om alla kort jag beställde var felstavade, satte jag mig framför datorn och läste igenom ord för ord. Min familj tyckte det var fantastiskt festligt och passande eftersom min gymnasietid kanske inte var mest levande just på lektionerna. Och snabbframkallning på det. Det var bara att beställa nya och så fick jag behålla en liten bunt av minneskort här hemma. Tack för uppvakningen. <a
<a