jag är inte gravid

hejregina.elledecoration.se kalmar2

Det har varit några omtumlande senaste dagar. I början av sommaren fick jag och Mattias veta att vi var gravida. Vi var superglada och pirriga men bestämde oss för att hålla det för oss själva fram till vecka 12 för att vara på den säkra sidan. Efter ytterligare några veckor visste alla runt oss och jag skulle precis berätta för er.

Magen började synas och jag beställde en klänning till bröllopsfesten med marginal eftersom jag inte hade någon uppfattning om hur stor jag skulle vara. I början när man är gravid är allt väldigt overkligt och diffust men allt eftersom veckorna gick började jag förstå att det faktiskt var sant och kände mig trygg och lugn. Jag fantiserade om barnrum, gjorde upp planer för jobb och tänkte på oss som föräldrar.

Dagen efter festen vaknade jag upp med en lätt blödning. Vi ringde barnmorskan för att höra vad vi skulle göra och fick en tid till en läkare som vi gick till i fredags. Jag var lite orolig innan besöket men efter inledande gynundersökning där det konstaterats att blodet inte kom från livmodern och att livmodern växt som den skulle blev jag lugnare. Då skulle vi lyssna på hjärtat. Vårt inbokade ultraljud låg 5 dagar fram i tiden och när vi skulle lyssnat på hjärtat hos barnmorskan några veckor tidigare var det lite för tidigt, så det fanns ingen garanti för att vi skulle höra hjärtat även om allt var som det skulle. Så det här var första gången vi skulle få lyssna på riktigt. Läkaren hade varnat redan innan att det inte var helt säkert att hon skulle kunna hitta hjärtslagen själv utan att hon kanske behövde kalla på en barnmorska som var mer van, så när inga slag hördes förstod vi inte alvaret. När inte heller barnmorskan hittade ljud blev det väldigt tryckt stämning och vi fick fick en remiss till Kvinnoklinikens akutmottagning för ultraljud med en gång. När jag frågade ifall det fortfarande fanns en chans sa hon att vi inte skulle hoppas för mycket.

Vi cyklade direkt till kvinnokliniken, förvirrade med tusen tankar som snurrade. Vi satt i väntrummet i många timmar och folk runt oss hade med sig böcker och kaffe. När vi blev inkallade till ultraljudet var jag helt matt och rädd. Jag ville inte se den 20 cemtimeters lilla kroppen utan hjärtslag ligga där men när bilden kom upp på skärmen var det bara grumligt och grått. Istället för en siluett syntes ingenting. Efter ytterligare ett ultraljud hos en specialist konstaterades att det inte syns något foster och att jag skulle läggas in för operation med en gång.

Jag sövdes ner under operationen och kände ingenting. När jag vaknade får vi förklarat för oss att fostret antagligen dött tidigt men att kroppen ändå fortsatt med graviditeten. Det som då växt fram kallas mola. Och det går inte att förklara hur tom och lurad man känner sig. Varje vecka jag läst på om vilka egenskaper som utvecklas och hur stor den har blivit har det inte funnits något där. Ändå gör det mig lika ledsen. Dessutom får vi veta att Molan påverkar kroppen under en längre tid och för att de ska kunna kontrollera så att allt återgår till det normala får vi inte försöka bli gravida under det närmaste året. Jag kommer lämna blodprov en gång i veckan som med tiden kan trappas ner till en gång i månaden.

Jag vet inte riktigt vad jag känner än. Varje dag känns olika och det är fortfarande så nära. I början var jag väldigt lugn och fokuserad. Inställd på att det är såhär det är. Nu är jag mest ledsen. Så att det värker i mig. Inte arg eller avundsjuk, bara väldigt ledsen. Mattias har ringt till våra föräldrar och jag orkar inte prata med någon. Sen jag kom hem från sjukhuset har vi mest varit själva. Vi pratar med varandra, gråter och försöker tänka på annat. Därimellan jobbar jag så mycket det går och tar en sak i taget.

Så nu har jag slutat googla på barnvagnar, äta järntabletter och tagit bort markeringarna för den påbörjade gif:en. Allt gick väldigt fort och jag vet inte riktigt om vi har förstått det än. Och det svåraste är nog att förstå att vi kom till vecka 19 men ändå ingenstans.

8

78 kommentarer

  1. Hej! Tack för att du delar med dig, och även fast jag inte känner dig så skickar jag en stor kram. Jag fick missfall som heter missed abortion i v14 i våras, fostret hade dött uppskattningsvis i v 8 men kroppen fortsatte bete sig som gravid med alla symptom som viktuppgång, illamående, enorm trötthet, molande värk i livmodern, spända bröst. (och glädje, pirr, känslan av magi) Plötsligt en dag kände jag mig inte gravid längre. Det var som att alla graviditetssymptom slutade på en gång. Eftersom jag hade passerat v 12 tyckte barnmorskan att det var helt normalt, men jag blev mycket orolig. Efter två dagar började jag blöda lite. Även det uppfattades som normalt av barnmorskan. Efter tre dagar mådde jag så dåligt av oron att jag åkte till akuten och efter en dags väntan på akuten tog det ju bara några minuter att konstatera att graviditeten hade upphört. Jag opererades en dag senare. Jag var väldigt öppen mot alla runt mig, och det har hjälpt mig mycket. Jag blir glad av att läsa din öppenhet också, för missfall i alla former är så otroligt vanligt och så otroligt jobbigt. Det är svårt för utomstående att förstå. Det var också för mig ganska lugnt tiden, jag bestämde mig med en gång för att vara tacksam över att jag är frisk och över att jag inte är steril. Nu när det är höst känns det jättejobbigt ibland, det känns som att jag hittat på att jag var gravid hela våren. Jag skulle ju vara stor som ett hus nu. För min del har det hjälpt att vara ute i naturen mycket. Jag vill skicka dig massor av styrka och energi. Se framåt, men försök att leva i nuet, det svåraste som finns, men så viktigt. Du har tiden på din sida. KRAM

  2. Så otroligt sorgligt. Jag tror inte på ödet och är inte religiös men kan ändå i sådana här situationer tänka att det inte var meningen. Det här var inte ert barn. När er bebis kommer i framtiden är det ju den som det skulle vara hela tiden.
    Innan min mamma fick mig fick hon ett missfall och hon har sagt att även fast hon var otroligt ledsen blev det ju ändå rätt i slutändan, för annars skulle aldrig jag kommit till henne.
    Förstår om det är omöjligt att tänka just nu när allt som finns är en stor saknad, men det kanske kan ge någon slags tröst.
    Kram

  3. åh vad sorgligt, massa styrkekramar till dig. Det här är väl kanske ingen tröst alls just nu, men jag vill att du ska veta HUR otroligt inspirerande din blogg, dina fotografier, din stil och känsla för saker är.

  4. Min mamma fick missfall före hon fick mig. Utan det hade det blivit någon helt annan och inte alls jag. Det hade varit bra, men jag är också bra. Du kommer få föda en annan, men PRECIS LIKA BRA och älskad unge någon dag. Försök tro på ödet och ta hand om varandra! Kram

  5. Hade en mola för precis ett år sedan. Läste på och googlade en massa. Inte helt bra det där med att googla runt men vissa sidor gav ngt bra. Kan nu det mesta om molor tror jag, och om sjukvården lite mer än tidigare. Nu efteråt tycker jag att jag lärt mig en del av det som hände men för ett år sedan kom det minst sagt som en chock. Vad hade du för typ av mola?

  6. Så himla sorgligt <3 Men så otroligt starkt och fint av dig att dela med dig av din historia, kan bara tänka mig hur mycket det kan hjälpa andra i liknande situationer. Så tack!

  7. Åh nej vad tråkigt att höra! Jag vill bara lova er att det kommer att bli bra snart igen, men jag förstår att det är tungt nu. En massa kramar och kärlek till er! Ta hand om varandra <3

  8. Tusen kramar och alla mina varmaste tankar till er! Jag älskar att du ändå skriver om detta mitt i det tunga. Detta är vad alla gravida fasar mest för och vad många upplever. Vi kan alla finna styrka i att vi inte är ensamma!

  9. Åh <3 Jag gick igenom exakt samma sak. Känslan av krossade tankar och förhoppningar väcker sådan sorg! Känslan av att ha hoppats på så mycket och vara lämnad kvar med…inget. Så smärtsamt och fruktansvärt tråkigt. Ett år senare var jag gravid igen och fick tillslut min bebis. Men resan dit var stundom tung. Mitt råd är att gör vad som för att hålla dig flytande om känslorna blir dig överväldigande. Ta hjälp när det behövs. Prata med de som kan lyfta dig när du själv känner som om du sjunker.
    Och det kommer bli bra tillslut. Ibland tar det bara lite tid att nå dit…och det suger.
    /Linda

  10. Usch så ledsamt! Känner oerhört starkt med er, efter egna liknande erfarenhet några år tillbaka i tiden. Det var fruktansvärt tungt att befinna sig där och då, men om jag ska försöka hitta något bra med sorgen, saknaden och förlusten av den som vi längtat efter var det att vår kärlek växte och att vi två blev ännu mer sammansvetsade. Och det lilla liv vi väntat på kom såsmåningom. Luta er mot varandra och tillåt er att vara ledsna och sakna. En stor varm styrkekram till er båda från mig

  11. Åhhhh fy så sorgligt! Det var samma sak för oss, fast vi fick reda på det i vecka tolv. Ultraljud och en växande mage och växande fostersäck men utan bebis. Man känner sig sannerligen lurad och lite arg på sin kropp som utsätter en för sånt lureri!
    Stor kram och se till att göra massa roliga saker som man inte kan göra sen, tex dricka massa vin, åka karuseller, klättra i berg och sov skitalänge på morgonen! Kram

Lämna ett svar till Emmylinnea Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *