I år har jag faktiskt inte önskat mig så mycket, men fick jag önskeönska skulle jag allra helst vilja ha den här. Bara fantastisk. Ni vet en sådan idé som man önskar att man själv kommit på och fick utveckla. Och för er som sett den cirkulera runt men ännu inte klickat på play. Bara gör det. Den är fantastiskt rolig&söt.
Resten av kalendern hittar du här
Fina Naomi. Vi träffades på Hawaii och lärde känna varandra under en intensiv tid då vi jobbade tillsammans, delade hus, vänner och kök. Hon har ett fint hjärta och ser alla. Kramas och uppmuntrar. Hon är ärlig och är inte rädd för att prova något nytt utan slänger sig ständigt in i nya situationer och sammanhang. Hon har all tid i världen för barnen, frågar hur deras dag hade varit och lyssnar tålmodigt. Vi har skrattat och gråtit tillsammans många gånger. Och ja, vi har till och med hoppat ut ur ett plan tillsammans.
Jag räknar såklart med att få besöka många fina ställen innan jag dör. Samtidigt är det väldigt svårt att nämna ett speciellt som jag verkligen ser fram emot. Men när vi var ute och reste i världen i våras tänkte jag ofta på ljuset. Fast det var sommarvarmt på dagarna och vi kunde surfa och sola så kändes det tråkigt att solen gick ner vid 7-tiden som vilken annan dag som helst. Det var liksom något som inte riktigt stämde. Jag saknade de svenska sommarnätterna som är ljusa in på småtimmarna. Och när jag tänker på det, så skulle jag gärna vilja upptäcka en natt då solen inte går ner alls. Midnattssolen. Då antar jag att platsen jag skulle befinna mig för att uppleva det ligger några mil norr ut. Ganska många. Så på rätt plats, vid rätt tillfälle, kommer jag någon gång i framtiden att befinna mig i norrland.
Resten av kalendern hittar du här
Resten av kalendern hittar du här
Redan när jag var liten hade jag tusen idéer. Hela tiden fanns det något nytt att hitta på och jag träffade nya vänner på varje lekplats jag kom till. Jag var busig och väldigt snabb. Nämnde någon ordet diska hade jag redan täppt upp vatten och lagt allt i blöt, huller om buller. Jag pratade mycket och trodde att alla mina syskons vänner kom för att hälsa på mig. Men jag hade inga problem att underhålla mig själv, det kunde räcka med en niveaburk
Och sen min bästa vän. På förskolan använde sig fröken pedagogiskt av sälen Sälis för att berätta saker för oss. Jag älskade sälen och ville hela tiden sitta nära, hålla i den eller sträcka mig efter den. Fröknarna hann inte berätta något mellan mina frågor om sälen och det slutade med att mamma fick köpa en i julklapp till mig. Hon kom hem med den och fast hon smög in hörde jag henne och kom ut i farstun. Hon försökte att gömma påsen, men så fick jag syn på ögat, och det räckte. Jag blev så glad att jag visste inte vad jag skulle ta vägen och jag tror det slutade med att jag hittade den innan julafton. Sälen fick heta Sälsa och fast mina syskon retade mig och sa att det var för att jag inte kunde säga Sälis var jag mer än nöjd. Sälsa var ju bara min och världens bästa. 
Jag läser inte särskilt mycket och även om jag har några böcker som jag tycker mycket om finns det ingen som är i klass med dagboken. Boken som man får fylla själv och som ingen annan får läsa. Det är ju för bra för att vara sant. Just nu ser min ut såhär. Jag köpte den på Hawaii, precis innan jag skulle åka hem. Jag föll för de runda hörnen och tjocka sidorna. Men från början var framsidan inte så fin, så jag slog in den i en valplansch jag fick på ett museum.
När jag var yngre skrev jag dagbok vareviga kväll, numera skriver jag när det passar, några gånger i veckan. Det är så skönt att skriva av sig. Bara låta pennan gå. Och om det är något jag har märkt genom åren så är det att man kommer ihåg händelser så mycket tydligare när man skriver om dem. Man behöver bara slå upp en gammal dagbok och läsa en rad så är man plötsligt tillbaka i tiden.
Men det är ju förstås mycket hemligheter på dessa sidor så jag kan tyvärr inte avslöja något. Här kan ni se några av mina äldre dagböcker. De är mina små skatter.
Bilden är tagen av Mattias två dagar innan vi åkte hem från Hawaii. Vi hade varit där våra tre månader och hemma var det midsommar. Vi var inte de enda svenskarna som skulle åka hem så det passade bra att fira av oss med ett stort midsommarfirande! Kransar, blågult, midsommarstång och små grodorna, härligt och en känsla av Svergie.. Några dagar senare var vi hemma igen och kunde inte riktigt förstå allt vi hade varit med om. 
En sak här hemma som jag gillar väldigt mycket är min skrivmaskin. Jag köpte den när jag gick på högstadiet, på en loppis i det lilla samhället jag växte upp i. Jag var där med en kompis och vi kunde inte komma när det öppnade, men hann dit innan det stängde.
Det började packa ihop när vi kom men mitt bland allt stod den här kvar och väntade. Jag frågade hur mycket den kostade och mannen frågade vad jag ville betala. Vill betala sa jag? Fick jag bestämma skulle jag ju betala 5 kronor, men vad kostar den? 5 kronor svarade han
Om jag fick välja någon eller några som jag fick lära känna idag så skulle det vara mina mor- och far föräldrar. Jag är ganska mycket yngre än mina syskon och det gjorde att både farmor, farfar och morfar redan hade gått bort när jag föddes. Mormor gick bort när jag var 13. Jag kan tänka på det när jag hör mina vänner, som fortfarande kan prata med sin mormor eller farfar, att jag vet så lite om mina. Vilka var de? Och hur såg de ut? Hur rörde de sig och vad gillade de? Såklart har jag sett på bilder och hört historier, men jag känner dem inte. Alla historier jag hör har redan gått genom någon annans filter, jag har inte fått se och uppfatta situationer själv. Jag undrar hur det skulle vara att sitta bredvid farmor på bussen en dag, eller åka till morfar och klappa korna. Det vardagliga. Och sen skulle jag vilja se mig själv i dem, vad i mig som kommer från dem, att vi kanske är ganska lika. 
Min framtid. Jag ser mig själv i ett gammalt hus, i utkanten av någon större stad, men ändå nära skog och ängar. Huset kanske från början var en skola, ett stationshus eller en kyrka så rummen är spännande att använda på nya sätt. Där bor jag med min fina familj och njuter av vardagen, jobbar hemma ibland i min ateljé med egna projekt och ibland åker jag in till stan för att sitta på kontoret och fika med mina vänner. Men oftast bjuder vi hem till oss, eftersom alla känner sig lika hemma där som vi gör. Mattias jobbar inne i stan och de dagarna båda ska in kan vi åka tillsammans och prata så att den stunden blir som guld. Vi har just renoverat färdigt huset men planerar ändå vilken vägg som ska målas om näst och var vi ska ställa det senaste fyndet. På kvällarna spelar vi spel, pratar eller bara sitter tysta och njuter. Att vi är där.